Sittfläsk och Tårar

Ingen vidare action här det senaste halvåret, så jag tänkte liva upp det hela med en text jag skrev om skrivande (Wow! Meta.) när jag pluggade på Södertörns högskola. Texten heter som rubriken ovan antyder ”Sittfläsk och tårar”.

God fortsättning!

Vart ord han skriver är
på väg mot ett du, vars
närvaro fyller ut det skrivna
och gör det meningsfullt.

/Horace Engdahl

Bestig ett berg utan hjälp av syrgas, endast med den utrustning du själv kan bära. Gå på lina mellan två sidor av en ravin eller fånga en farlig orm med enbart händerna. Oavsett vad du väljer, har du inte kommit i närheten av det svåraste som finns: att skriva.
Människan har haft ett skriftspråk i cirka 5500 år. Från början enbart enkla symboler: ett tecken för handel, ett tecken för hund och ett tecken för båt. Allteftersom människan har utvecklats, har också språket utvecklats. Från att ha varit symboler som användes vid handelsavtal och dylikt, kan det alfabet vi använder oss av idag, berätta om allt och då menar jag verkligen allt. Inre känsloliv, yttre händelser, konflikter på andra planeter och om hur du bygger en kanot. Det är enbart den stora klumpen, innanför skallbenet som begränsar. Den och hur mycket du väljer att fylla den med. Hjärnan är nämligen så finurligt skapad att ju mer du stoppar i den, desto mer kan du ösa ur den. En välfylld och fungerande hjärna behövs alltså för att kunna skriva; men dessutom behövs det mod för att kunna skriva. Nu pratar jag inte om att skriva en shoppinglista till ICA-butiken eller en önskelista till julafton. Nej, jag pratar om att skriva en text. En väl fungerande text som utgår från dig. Det må vara en novell, en sångtext eller en dikt. En text där du visar vad du bär inom dig, genom att skriva om någonting självupplevt eller fiktivt . Den danske kritikern Georg Brandes, har en gång sagt om författaren H.C. Andersen:
”Det krävs mod till att ha talang.”
Och visst är det så. Vem som helst kan skriva en shoppinglista, men för att våga gå bortom den enkla uppräkningen av livsmedel, krävs både mod och talang.
Men för att kunna skriva måste du ha någonting att berätta. Författarinnan Bente Clod skriver i sin bok Skriv – en bok om att skriva:
”Du måste ha något på hjärtat och lust och förmåga att skriva ned det: en stämning, en känsla, en handling. Allteftersom du prövar olika språkliga uttryckssätt och jämför dem med andras, kommer ditt eget uttryckssätt att ta form.”
Förutom att våga, måste du alltså ha inspiration. När denna inspiration infinner sig, är omöjligt att säga. Vissa skriver som bäst på morgonen innan vardagens alla bekymmer och bestyr ramlat över dem. Andra, som författaren till denna text, skriver som bäst på kvällen när det är lugnt och tyst och alla har gått och lagt sig. Tid på dygnet spelar en avgörande roll för vissa, medan andra skriver som bäst när de är arga och upprörda. Och även här finns det givetvis en motpol. Författaren Kristian Fredén till exempel:
”Jag skriver som bäst när jag känner mig lugn och samlad och har gott om tid. Kaffetillförsel har också positiv effekt. Sedan får jag absolut inte frysa om fötterna.”
Som Bente Clod påpekade räcker det tyvärr inte med inspiration, du måste dessutom ha en idé.
Jag sparade länge mina idéer i min bärbara dator i form av små textfiler. Tanken var att när andan föll på skulle jag kunna öppna någon av dessa filer och sedan börja skriva. Lagen om minsta motståndets lag: från tanke till handling skulle gå fort. Problemet är att ofta när jag får inspiration eller en idé, så befinner jag mig inte vid datorn. Därför har jag idag övergett idén och arbetar istället helhjärtat med det föga originella valet : vaxduksböcker i formatet A5. De går att bära med sig och är väldigt slitstarka. Dessutom finns det en styrka i att anteckna för hand innan du börjar att skriva med datorn eller skrivmaskinen. Dina tankar kan då gå igenom ett första såll innan de hamnar i datorn. Författarinnan Kerstin Ekman anser att förhållandet mellan handskrift och datorskrift, handlar om olika sorters krafter.
”Det finns en sorts kraft i det man har skrivit för hand som inte kan ersättas med en dator eller något annat.”
Anteckningsboken eller ett lappsystem kan även hjälpa dig att få syn på din egen arbetsprocess. Författarinnan Katarina Frostenson brukar då och då gå tillbaka till sina anteckningsböcker, framförallt då modet sviker.
”Det roliga med att gå tillbaka i böckerna är att se hur det med tiden blev någonting av det här mödosamma antecknandet. I början av ett arbete undrar man ofta om det kommer att bli något alls. Då är det intressant att gå tillbaka och se hur de första fröna visar sig.”
På ett liknande sätt använder sig författaren Kjell Johansson av ett lappsystem. När hans texter i ett tidigt skede plötsligt känns ohyggligt dåliga, brukar han gå tillbaka till sin pärm där han sparar alla lappar med idéer och plötsligt inse:
”Det har hänt förut, Kjell. Lugna dig nu. Det blir bättre.”
Så till sist sitter du där, eller du kanske står upp och skriver som Bo Widerberg gjorde. Du har en idé, du har inspiration och du har dragit dig tillbaka till en plats där du inte blir störd. Det är nu det gäller, det är nu den ska komma, det är nu du ska skriva boken som ändrar världshistorien, det är nu du ska skriva boken som leder till fred på hela jorden. Men det kommer ingenting. Dina fingrar stannar kvar i knät och vill inte dansa över ditt tangentbord. I ett sådant läge är det lätt att som nybörjare ge upp och ägna sig åt något annat i stället (var det inte så att det fanns massor med disk på diskbänken?). Men innan du överger dina skrivarambitioner, minns då dessa visdomsord, yttrade av för mig okänd person:
”Bristande självdisciplin är bristande självrespekt.”
Det är faktiskt så enkelt det är. Har du den minsta ambition med det du gör, sviker du dig själv i samma sekund som du reser dig från skrivbordet.
När du väl kommit så långt att du sitter och skriver, låt det då bara handla om det. Skriv, skriv och åter skriv. Redigering kan du ägna dig åt när du skrivit klart. Dessutom är människan så skapt att arbete oftast föder
inspiration och inte tvärtom. Lars Åke Augustsson uttrycker förhållandet på följande sätt:
”Inspiration är tyvärr inte detsamma som arbete, däremot brukar det ofta vara resultat av arbete, och så länge man arbetar på en text har man hopp om att förbättra den.”
Författarinnan Inger Edelfeldt har uttryckt sitt författande, som att det är två små gubbar som sitter på hennes axlar.
”En av dem är jättefull, han bara babblar och babblar om vad som helst, och han får vilka idéer som helst. Den gubben kan man släppa lös när man
först skriver en text. Sedan stoppar man honom i en låda någonstans och tar fram den andra gubben. Han är en elak skollärare, som säger: ”Men det här är inte konsekvent! Det här är inte logiskt! Här är det för mycket!”
Fast man ska nog inte släppa dem samtidigt på texten, i alla fall inte när man är nybörjare.”
Författaren Ambjörn Johanssons arbetsprocess är sällan lika strukturerad som Edelfeldts. För honom är arbetsprocessen avhängig på hur han fick idén.
Ibland är det en viss situation som man ser framför sig i fantasin, då gäller det att snabbt skissa ner förloppet och gå tillbaka för att sedan finputsa detaljer och ta bort ojämnheter. Ibland är det tvärtom, man har en bra mening som utgångspunkt och får fortsätta att hacka sig fram, mening för mening, ord för ord.
Jag har själv vid ett flertal tillfällen fallit i redigeringsfällan. Det är så oändligt lätt att bara öppna ett dokument för att se vad det innehåller och sen börja peta i texten för att förfina och göra texten bättre. Vad jag och många andra glömmer är att i samma stund som du börjar att peta i din text, så överger du dess grundintention. Försök att göra som Edelfeldt och håll redigeringsgubben stången, fram till dess att ett första utkast är klart. Därefter, men först därefter, kan du gå loss på texten och fullständigt frossa i mindre bra formuleringar och felsyftningar.
Sommaren 1998 påbörjade jag en text, som senare skulle visa sig bli början på en bok. Jag låg på en gräsplätt utanför tågstationen i Norrköping och väntade på ett tåg mot Stockholm. På huvudet bar jag en keps i samma färger som chokladdrycken Pucko. Jag hade nämligen samma dag hämtat ut mitt andrapris i en slogantävling för Pucko: en platta Pucko, en Beppe-mössa i puckofärgerna samt en pin med Pucko-loggan. Där låg jag, oändligt nöjd med magen fylld av lunch och minst två flaskor Pucko. Utan att jag bett om det, dök plötsligt en textrad upp i hjärnan:
”Det krackelerade skyltfönstrets grådaskiga ton viskade till betraktaren om förfall.”
Utan att reflektera alltför mycket runt textraden, skrev jag ned meningen i min vaxduksbok och fortsatte sedan skriva av bara farten:
”Rosten hade under årens lopp arbetat sig igenom gångjärnen, vilket gjorde att dörren hängde och vinglade i vinden. Ingången fick därigenom ett sorts sinnesslött uttryck; ungefär som en byfåne med halvöppen mun och en dregelsträng ur ena mungipan.”
När jag kom hem till Stockholm senare på dagen fortsatte jag att skriva på texten. Skolarbeten, vänner, flickvän och mitt arbete på biograf fick då och
då komma mellan mig och min text, men under en längre period höll jag fanan högt och skrev på texten vid ett flertal tillfällen per vecka. Det som hade börjat med några rader text i Norrköping utvecklade sig till att bli en längre dyster framtidsskildring, som till största delen utspelade sig i den lilla orten Sörpebo. Stilen blev en slags korsning mellan Mad Max och Åsa Nisse. Framtiden är mörk, men mitt i all denna mörkhet finns det bonnläppshumor av prima sort. I Sörpebo bodde bland annat Gamen, Bratsen och Brajarna. Oförtröttligt skrev jag vidare på texten, som till min glädje växte i omfång. Till sist inträffade det som Lars Åke Augustsson kallar för femtiosidorssyndromet.
”När man finner sig mitt inne i ett större verk men har förlorat sin ursprungliga entusiasm, kan man drabbas av femtiosidorssyndromet. Här är en massa sidor, inte nog många för att kallas roman, ungefär lika många som en kortlek. Bäst att lämna spelet och börja på något nytt?”
Som Augustsson insinuerar, överger många sina texter just i denna fas.
Så gjorde även jag och jag har ännu inte återvänt. Många gånger har jag tänkt att det är dags, men jag har aldrig kommit till skott. Häromdagen skrev jag ut all text för att sakta men säkert kunna skriva om den och sen till sist skriva till de sidor som återstår. Denna idé strider i och för sig mot lagen om att man inte får redigera en text innan den är klar, men å andra sidan är det väldigt få regler som inte har något undantag.
Vad krävs då för att lyckas att skriva en bra och längre sammanhängande text?
Lars Åke Augustsson anser att man ska låta sig styras av lusten.
”Låt lusten vara ditt viktigaste kriterium, varför skulle du annars fortsätta skriva? Om du kört fast är det dags att gå tillbaka och se efter vad du har åstadkommit hittills. Chanserna är goda att du finner tråden igen.”
Trots att lusten ska vara den viktigaste drivkraften, är det själva arbetet du som författare lägger ned på din text som avgör kvalitén på din text. Som nämnts tidigare går de hand i hand: arbetet och lusten.
”Att flödet av toner, bilder, ord, strukturerade till sammanhang kommer medan man arbetar, tycks de flesta skapande vara ense om. Tio procent inspiration och nittio procent transpiration, som det heter.”
Varför ska man då skriva en längre text om man inte får betalt för att skriva den? På ett sätt verkar det ju helt idiotiskt. Varför ägna sig åt en text under massor med timmar, dagar och år? Utan att ens veta om texten någonsin kommer att bli publicerad eller ens läst.
Exil-Bosniern Aleksandar Hemons skrivlust handlar om ett förhållningssätt till liv och död.
” I en film av Cronenberg – jag minns inte titeln – finns en scen med två män som pratar, men det de säger stämmer inte överens med läpparnas rörelser. Jag identifierade mig totalt med den situationen och den skrämmer fortfarande vettet ur mig. Att stå där och prata och känna hur det uppstår ett glapp mellan det jag vill säga och det jag faktiskt säger. Mellan den jag är och den jag ser att jag blir i andra människors ögon. Eller öron. Som bot, för att jag inte ska dö behöver jag skriva.”
Ambjörn Johansson anser att hans skrivlust bottnar i en frihet som bland annat finns i att beskriva något så exakt som möjligt.
”Jag tror att det handlar om något slags frihet, eller att få uppleva den lycka som finns i att beskriva något så exakt som möjligt, att man tvingar en situation att framträda på ett ovedersägligt sätt, att vara så tydlig som möjligt utan att ¨ ha en aning om vad det är exakt som man har beskrivit. Den känslan finns ingen annan stans. Sen tror jag att det handlar om att försöka förhålla sig till sitt eget minne, och till världen omkring sig. Det är en stark drivkraft för en människa att vilja förstå sin omvärld, det tror jag att man delvis kan göra genom att beskriva situationer som man själv hittar på, eftersom utgångspunkten ändå någonstans måste vara de egna upplevelserna och ens eget liv. Jag ser till exempel i de situationer som jag själv beskriver att det ofta finns ett slags maktutövning. Spelet i en situation handlar ofta om vem som har rätt att tolka det som sker, och vilka konsekvenser det kan få. Det verkar intressera mig, eftersom det återkommer hela tiden i det som jag skriver/beskriver. Varför vet jag dock inte.”
Följer du alla dessa råd, kan jag lova dig att du en dag står där framför printern och ser den spotta ut sida efter sida: dina sidor. Du har suttit uppe hela natten, för när du började att redigera igår kväll, visste du att du skulle bli klar. Den text du jobbat på under ett år ska slutligen förlösas. Och precis som du planerade så blev du klar. Resten av din familj går förbi dig i hallen där du står. En efter en gäspar de fram ett:
”God morgon!”
Du bara ler och myser. Du blev klar och några kilos tyngd har släppt från dina axlar. Det känns som om du är den lyckligaste människan på hela jorden. Det skulle inte spela någon roll om det blev stopp på toaletten samtidigt som Jehovas Vittnen knackade på; allt är bara jättebäst.
Just som du väntar på de sista sidorna ska ramla ur printern, kommer Herr Tvivel och knackar på hemma hos dig. Utan att be om lov öppnar han dörren in till din lägenhet och väser i ditt öra:
”Vad är det här för skit du har skrivit? Tror du verkligen att någon vill läsa den här dyngan? Det är ju bra att du har skrivit ut så många papper, skithuspapperet på Konsum är ju så dyrt.”
Och så där håller han på. Trycker ner dig, med det ena argumentet ruttnare än det andra.
Lova mig att du i den stunden väljer att ignorera honom (du kanske måste tampas med en redaktör på ett bokförlag också, men deras tvivel brukar oftast vara av en sundare karaktär än Herr Tvivels, så deras tvivel kan man lyssna på). Tänk istället som Olof Lagercrantz gör när han har skrivit klart en bok.
”Den får klara sig själv nu. Jag har gjort mitt som en far som försörjt, klätt och bildat sitt barn och nu ser honom ge sig ut i livet. Gå, min son säger jag till min bok och försök att tala i min sak.
Och något underligt händer. Kapitlen börjar att på egen hand forma om sig. Egendomliga förskjutningar i texten sker trots att alla ord står just där jag satt dit dem.
Boken lever sitt eget liv. Den kommer att klara sig, vågar jag till och med tänka.”
Slutligen.
Att skriva är ett tillstånd, men det är också ett tillstånd på väg mot ett mål. Vissa vill enbart låta skrivandet vara ett tillstånd: de skriver när de mår mindre bra. De skriver för att minnas vad de gjort under dagen. Vad de missar är känslan av ett slut. Den förlösande känslan av att vara klar med något. Att kunna lägga texten bakom sig och gå vidare.
Alltför många företeelser i dagens samhälle handlar om yta. Är du bara tillräckligt snygg är det jätteintressant att se dig på TV, ätandes müsli och yoghurt, klockan 07.23 på en tisdag. Har du varit med om att driva en bar i TV 3 och har en udda frisyr, kan du få köra bakom någon gammal russintant i den svenska schlagerfestivalen.
Men skriver du hamnar du utanför cirkusen. Du har funderat, arbetat och fått ner dina funderingar på papper. Kanske bestämmer sig en ung tjej för att fortsätta leva, efter det att hon läst din text. Kanske bidrar du till att en vetenskapsman till sist får den sista pusselbiten på plats och därigenom löser odödlighetens gåta. Det viktigaste är dock att du, genom din text, har gjort något som lämnar avtryck. Något som kräver en uppoffring. Något som gör skillnad.
Glöm aldrig det.

Advertisements

1 kommentar

Filed under Skrivande

One response to “Sittfläsk och Tårar

  1. Tack för en bra text, det inspirerade. Kommer kopiera det översta och referera till dig, som visdomsord! :))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s